Del 4

Hejsan!
Fortsätter min berättelse som jag inte skrivit något på läääänge, men tar tag i det nu....
Den absolut värsta tiden av skoltiden är gymnasietiden, då det blev nya klasskompisar, nya lärare, nytt "tjat" om min hörselnedsättning, nytt boende och nytt ställe att vistas i en tid. 
Men jag hade tur att min barndomskamrat B gick också samma linje och vi träffades i skolan.     Jag minns att jag slet med att ta av hörisen flera gånger per dag i skolan och var LIVRÄDD att jag skulle bli mobbad, för hade jag klarat mig genom högstadiet utan större problem så skulle det väl ske nåt  nu tänkte jag med attacker av ångest.
Jag var urless på denna eviga placering längst fram och pratet med läraren om jag hörde.........
Linjen jag valde var socialservice-linjen och den innehöll praktik varje termin med start på 4 veckor 1a terminen och sen ökade med en vecka, och linjen var på 2 år... Helt perfekt för mig.           Jag trivdes bra på alla praktikplatserna.
Klassen jag gick i var det några få som var flera år äldre och en av dem tycktes aldrig vilja förstå mig, det kändes som om hon trodde att jag fejkade det hela, henne har jag inga goda minnen av, det var dövjävel som hon kallade mig för en händelse i  omklädningsrummet, men de övriga i klassen pressade på henne så en dag kom hon med "svansen mellan bena" och gjorde en gest med handen och tryckte fram ett -Ursäkta!

När jag tänker på den här tiden så upptäcker jag vad det är betydelsefullt att ha goda kamrater, en bästis.    Tänker på alla som kanske inte har det.    
I skolans värld kan det vara så mycket fula tag bland elever så det är omöjligt för skolans personal att hinna med allt, och jag tror att man "vill inte se" för man har inte tid....... Mobbing kommer alltid att finnas, för vi har många som på olika vis måste stärka sig själv eller av nån annan anledning mobba någon ........

Och hemma fick jag stöttning när det uppstod problem i skolan, men då vill man INTE att föräldrarna ska lägga sig i så det blir värre eller pinsamt, så det är inte lätt att vara tonårsförälder alla gånger heller. 
                                                                Ha de gott!